Det är idag - datumet som jag startade min karriär som sjuksköterska. Dagen då jag jobbade ensam för första gången, med backup av alla som jobbade just den här dagen. Det kändes så himla bra!! Jag hade SÅ mycket att göra med min två patienter, riktigt roligt då legio är 4 och ibland 6 patienter åt gången. Dock kändes det gött att få komma hem. Jag sov inte så himla mycket natten mot idag...Frågan är att alltid förhålla sig - förhålla mig till min omvärld. Och säg den människa som inte behöver förhålla sig till sin omvärld och allt vad det innebär. Frågan är bara hur mycket vikt man som människa lägger på just den tanken: att förhålla sig! Som ni förstår har jag bryskalle om just detta heeeelllaaa tiden. Det finns en bakgrundshistoria - så klart - om varför det är så här för mig. Den får vi ta en annan gång.
(Visst är Kilimanjaro vackert?)
Nåväl sån't e livet!
Jag hinner inte med livet som inte handlar om jobbet just nu. Jag skulle vilja träffa "Groggen", som också har mycket att styra och ställa med. Jag får bjuda med henne nästa gång jag ska ut och socialisera med jobbet - eller?! Men när skulle den dagen komma då båda är lediga i tid och kan träffas? HM! Well sån't e livet.. Och då kommerjag osökt in på Anita Lindbloms låt: Yeah Sån't e livet -
tjobbi dobba!!
Igår (var det igår?) skrev jag om den nyligen släppta boken: Livet kan inte vänta. Boken är så jävla bra! Den ger ett totalt fett bra perspektiv på hur det är att leva med en sjukdom som förr och inte senare kommer att ta ditt liv. Och det är just dessa människor som jag har förmånen att få jobba med och för. Det är en ynnest att få ta del av dessa människors berättelser, erfarenheter och historier. Jag kan bara säga: TACK! Namaste! (I bow to you).
Nu är ju klockan snart 20 och jag ska gå och lägga mig; läsa lite och sedan ZZZNARK!
Med hopp om livet skriver jag
Varma kramar och hälsningar
Lee
tjobbi dobba!!
Igår (var det igår?) skrev jag om den nyligen släppta boken: Livet kan inte vänta. Boken är så jävla bra! Den ger ett totalt fett bra perspektiv på hur det är att leva med en sjukdom som förr och inte senare kommer att ta ditt liv. Och det är just dessa människor som jag har förmånen att få jobba med och för. Det är en ynnest att få ta del av dessa människors berättelser, erfarenheter och historier. Jag kan bara säga: TACK! Namaste! (I bow to you).
Nu är ju klockan snart 20 och jag ska gå och lägga mig; läsa lite och sedan ZZZNARK!
Med hopp om livet skriver jag
Varma kramar och hälsningar
Lee
Ps Jag glömde att lägga till bloggarna som tjejerna i boken "Livet kan inte vänta" skriver eller har skrivit:
Ulrica är den av "boksystrarna" som är kvar. Må hennes skyddsängel vara med henne. Ds
Gud så spännande Lee!
SvaraRaderaOch vad roligt att du tycker det är kul...I had no doubt...du är en supersyster...supermamma och superkvinna...U go girl!