Faen vad tiden går! Är det för att jag för det mesta har så roligt (NOT!) eller beror det på att jag börjar bli gammal? Det senare va? Blir 45 pannor på måndag och jag vet inte, men inte faen känns det som om jag snart har fem år kvar till att vara på "dö-sidan". *skratt* Det är ju inte klokt egentligen. Hannah, Gull-Hanna på jobbet blir vuxen i November, alltså fyller 30 HA! rena barnungen. Ändock var det hon som lärde mig lite till om syrra jobbet. Visst är det kul. Gammel Lee lär sig så länge hon lever!! Det är ju just det som är så jävla underbart. Att aldrig fastna utan gå vidare. Det kostar på nu och då, ja för det mesta men att känna, uppleva känslan (nu pratar jag jobb) att idag har jag faen lärt mig något nytt - IGEN!! Wooooaaaa till det säger jag. Livet är ju underbart när underlivet är bart!! He he. Det har ju inte mitt varit idag - om jag säger.
En patient frågade mig idag om det inte kostar på att vara som jag är. Och jag var tvungen att fråga honom vad han menade. Jo öppen, nyfiken och med, sa han då. Och jag tänkte mycket på det där, när jag satt och gav honom antibiotika, och mitt svar blev: Jag kan inte vara på något annat sätt - enkelt. Tack sa han då. Och jag med - tack! Förstår ni, vilka möten jag och mina kollegor är med om.
Som i förrgår när jag hade lämnat ungarna på bion och själv strosade jag som hastigast kvar i centrumet och hamnade på JC. JC är ju bara till för pygmeér och en och annan kvast som drar storlek 38, på sin höjd. Så ni förstår, jag kollade bara - om jag säger. DÅ när jag diggar Springsteen som mest i mina lurar, kommer det fram en söt kvinna och säger: Hej Lee! Å jäklar vad jag blev tagen på sängen kan jag säga. Vem var detta? Hon fortsätter: Tack för din omtanke och otroliga omtänksamhet när vi var hos er på avdelningen och då mormor låg där. (Här faller kronan ner, kan jag säga. Jag är med i matchen igen.) Kvinnan berättar att mormor dog dagen efter hon lämnade avdelningen. Kvinnan fick tårar i ögonen och jag med, jag fick stålsätta mig där på JC för att inte ta till lipen. Vi hade ett fint samtal och sedan gick vi åt varsit håll. Karma! LLLLöööööööööövvveee som min kollega Karin säger. Faen det är löve helt enkelt till människan. Nu blir jag högtravande. Ska försöka låta bli det.
Förlåt om jag låter självgod när jag berättar hur bra jag är, kan man kanske tycka att det låter som. Ni skulle bara veta.
Jag har börjat gå inför att vara så ärlig som möjligt i mina möten med mina medmänniskor så och kollegor. För jag orkar inte med spel och intriger i mitt jobb. Jobbet kostar på så mycket (som ni förstår) så att spela spel med kollegor, NEJ till det kan jag säga. Ja ja ska inte gå in mer på detaljer.
JO men visst jag har också antagits till en kurs på Mittuniversitetet "Socialpsykologi" på 30hp. UUUpppss tänkte jag då, det här är ju på riktigt. Hm hur ska det gå. Men för faen vad kul och få använda de grå till annat än det jag gör nu. WEll well det kan sägas: jag får använda mina grå en jäklarmassa - hela tiden - på jobbet. Men nu blir det på en annan nivå. Kursen är på distans, spännande. Ja ja det blir nog bra. Tänk er, jag som inte har något privatliv längre, hur ska det gå?? Fortsättning följer.
Jobbar i helgen, överlever jag den här helgen, överlever jag allt. Äh så tänkte jag inte riktigt. På något sätt så är jag lugn trots att vi bara är två syrror på hela avdelningen båda dagarna. Äh det går bra. En del syrror kollar vilka dom jobbar med och hela proceduren....Men jag, jag skiter i det för faktum kvarstår, vad ska man göra: Det kan inte gå mer åt helvete än när the shit hits the fan - så är det. Vet ni, jag har nu jobbat på egen hand i ca 3 månader, efter min introduktion med Gull-Hannah, och under den tiden har jag nog ätit lunch fem (5) gånger. Nej jag klagar inte, men så är det. Det är ett jävla gnet att jag ibland, som i morse med snoret rinnandes och hostan låg på lur, att nu - nu får det vara bra. Men då tänker jag på den patienten å den patienten å den anhöriga och den kollegan så blir det mycket lättare. Bra va??
Livet är för kort för att hålla på med saker som är dåligt för själen eller hur! Tänk på det. Det gör jag - now and then!!
Vill önska eder en härlig helg och glöm inte:
Du betyder något därför att du är du.
Du betyder något till det sista ögonblicket i ditt liv.......
Lllllllööööööööövvvvvvvvveeee
Lee
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du är ju för jäkla bra Lee, jag säger då det :D
SvaraRaderaHej Sussen, Uppfattade jag en viss ironi - eller? Och nej det var ju just det som inte var meningen; jag är ju bara jag med + å -, precis som alla andra är - ju! Å jag undrar lite; är du Sussen som i RKH eller?
SvaraRaderaKramen
Lee
Vad fasiken, jag fyller ju döden i höst... *suck* Ättestupa är det som gäller. ;)
SvaraRaderaDu är en suverän sjuksköterska, glöm aldrig det... och du är även en suverän arbetskamrat och vän, helt enkelt bäst. Om jag fick välja skulle jag lätt vilja ha dig som ssk om jag blev sjuk (vilket jag hoppas slippa, nu är jag ju iofs sjuk men i alla fall slippa vistas inom onkologin)
Tack för att du delar med dig av dina visa ord, ska begrunda dem.
massa lööööövvveee
Hej Lee'san!
SvaraRaderaDet var inte alls menat som någon ironi, utan jag blir "imponerad" varje gång jag läser din blogg, du har (även om du kanske inte märker det själv) en fin inställning och jag har en tendens att bara se till det positiva du skriver. Du är BRA, bättre än bra =D och ja det var din gamle kursare, gick snabbt där :S
Kramar Sus
Hej Sussen
SvaraRaderaAllt är lugnt här och förkylt. Håller på att hosta lungorna ur mig....Hakuna matat Sus. Vi syns och hörs
Varma kramar
Lee
Men vad bra Lee! Då har du ju ätit lunch fem hela gånger!!!! Vem vet! Det kan ju bli fler! De exentientiella möten du beskriver är så underbara och där kan jag nästan känna mig lite avundsjuk på dig....Jag förstår att patienterna blir så nöjda och framförallt bekräftade...Jag är på intet sätt usel på dylika möten men just ditt tålamod och engagemang är så underbart att se och lära av....Känner att du är ett föredöme för hela avdelningen just i dessa möten...
SvaraRadera